"Det blir nog bra"

Nu har vi (jag och Thomas) sovit första natten i "vår" nya lägenhet. Och för tillfället känns det riktigt bra. Igår på förmiddagen kom flyttlasset och nu börjar det likna ett hem. Visst fattas tavlor, gardiner och mattor på vissa ställen - men det hinner vi med. 

Igår hade vi besök av fina Kokkola människor som gjorde att det kändes riktigt bra (dom mutade oss med bullar, ostbågar o glass..). Men fredagen var så jobbig och jag grät halva dagen. Jag grät när jag åt det sista morgonmålet i VÅRT hem, jag grät när min Vasa bästis kom, jag grät när jag hämtade Liam från världens bästa dagis, jag grät när jag körde till Kokkola osv.. Är det månne normalt att gråta så här mycket av en självvald grej? Jag tror klart att tröttheten och utmattningen gjorde sitt och att jag inte enda gång tidigare gråtit för alla dessa avsked. Tur är Vasa nära! 

I 9 år har jag bott i Vasa där jag fått träffa en massa fina människor. Under dessa 9 år hann Vasa bli mitt hem. Men nu är det gamla hemstaden som för visa var den går för. Tur bor min familj och mina otroligt fina vänner här, som underlättar det mesta.

"Det blir nog bra"- är något jag intalar mig själv..