Mini-semester till Oulu

Idag på förmiddagen efter att Thomas fått dagens sårvård hoppade vi i bilen och styrde kosan mot Oulu. Här skall vi stanna en natt, eftersom Thomas har läkartid imorgon vid OYS. Vi övernattar vid Lapland Hotel Oulu och hittils är vi mer än nöjda. Rummet är fräscht och fint inrett. Nu har vår övertrötta busare somnat och vi ligger i sängen och äter choko. Så med andra ord har vi det riktigt bra, och så hoppas vi att allt är bra på morgondagens läkarkontroll.  

                           

                            

KIITOS TACK!

               

Det går inte med ord att beskriva hur tacksamma vi är för all hjälp, stöd och omtanke som vi har fått under det här året. Under hela min graviditet och efter Thomas arbetsolycka har vi fått märka att vi har ett otroligt värdefullt, brett och underbart stödnätverk. Våra familjer, vänner, jobbkompisar och studiekompisar (nuvarande och före detta), bekanta och obekanta har visat enorm omtanke, att det är nästan svårt att förstå. Jag har många gånger blivit alldeles tårögd av all den hjälp och stöd vi fått. Mina föräldrar som ställt upp varenda gång utan att ens tveka, de har fixat Liams dagisskjuts, lagat mat och städat vårt hem. Thomas familj och brorsfamilj som funnits där för oss fastän de bor i Vasa. Våra Kokkola-vänner som bildade "Bäck-Mäkinen hjälpen" och kokade mat åt oss varenda dag. Och samma vänner som skjutsat och handlat åt oss när vi varken orkat eller kunnat göra det själv. Våra vänner och släktingar på annat håll som hört av sig och erbjudit stöd och hjälp. Jakobstads brandverk som hört av sig till både mig och Thomas, och även hälsat på oss. Kokkola brandverk som skottat vår gård och även visat sitt stöd. Alholmens Kraft, där arbetsolyckan hände, som skickade den fina blombuketten (se ovan) och deras omtanke. Tacksamma är vi också för all vårdpersonal, ambulansen, första hjälp, intensiven, avdelning 10 vid MÖCS och personalen i OYS, som gett Thomas bra vård och hjälpt oss på bästa sätt. Ett stort tack går också till hemsjukvården Keski-Pohjanmaan Hoitopalvelu och Terttu Niemelä som sköter om Thomas med sån erfarenhet och som numera känns som en familjemedlem. 

Med andra ord är det svårt att tacka för all den hjälp och stöd som vi fått. Och det är svårt att veta hur vi skall kunna tacka alla på ett tillräckligt sätt, för er hjälp har varit oersättlig. Utan er skulle vi nog inte klarat det här. Så tack gånger tusen! 

- - - - - - - - - - - - - - - 

Ei voi edes sanoin kuvailla kuinka kiitollisia ollaan kaikesta avusta, tuesta ja huolenpidosta mitä ollaan saatu kokea tänä vuonna. Nyt raskauteni aikana ja Thomaksen työtapaturman jälkeen olemme saanut huomata kuinka arvokas, laaja ja ihana tukiverkosto meillä on. Meidän perheet, ystävät, entiset  ja nykyiset työkaverit ja opiskelukaverit sekä tuttavat ja uudet tuttavat ovat olleet meidän tukena. Olen monesti ollut niin liikuttunut kaikesta avusta ja tuesta mitä ollaan saatu. Vanhempani jotka ovat aina auttaneet ja vieneet Liamin päivähoitoon, äitini joka on tehnyt ruokaa ja siivonnut. Thomaksen perhe ja veljeen perhe, jotka ovat olleet meidän tukena vaikka asuvatkin Vaasassa. Meidän Kokkola-ystävät, jotka perustivat "Bäck-Mäkinen-hoitoringin" ja ovat melkein joka päivä tehneet ruokaa meille. Kaikki meidän ystävät ja sukulaiset, jotka asuvat muualla ja jotka ovat olleet yhteyksissä ja tarjonneet apua ja huolenpitoa. Pietarsaaren pelastuslaitos, joka on tiivisti ollut yhteydessä sekä Thomakseen että minuun ja heidän kaikki arvokkaat vierailut sairaalassa ja meidän kotona. Kokkolan pelastuslaitos, joka teki lumityöt ja myös näyttäneet tukensa. Alholmens Kraft, jossa työtapaturma tapahtui, joka lähetti meillä ihanan kukkakimpun (katso yllä) ja myös olleet yhteyksissä. Kiitollisia ollaan myös hoitohenkilökunnalle ambulanssissa, ensihoidossa, teho-osastolla, Kiurun osastolla 10 ja OYS:ssa. Iso kiitos menee myös Keski-Pohjanmaan Hoitopalvelun Terttu Niemelälle, joka hoitaa Thomaksen haavat isolla ja vankalla kokemuksella. Hänestä on jo tullut meidän perhejäsen. 

Toisin sanoin on vaikea osoittaa kuinka kiitollisia ollaan kaikesta avusta ja tuesta. Teidän tuki ja huolenpito on ollut korvaamatonta ja ilman teitä ei oltaisi tässä pisteessä. Eli iso kiitos teille kaikille. 

Bygga bo

Precis som under graviditeten har jag en enorm lust att rensa och sortera i vårt hem. Jag är nog också i normalt tillstånd en sådan som inte klarar av för mycket saker som inte används, men det blir alltid "värre" när jag är gravid. Tanke på mina sammandragningar och att jag borde vila så tar mina olika projekt sin tid. Idag har jag äntligen fått städat och rensat Liams rum. Så fick han också nu ordning i sitt rum, och mera plats att leka. 

Jag har börjat gå igenom Liams alla babykläder och tvättade de första babykläderna idag. Blev förvånad över mängden kläder han haft, nå vi slipper lätt undan med lillebror. Att ta fram kläderna som Liam hade när vi kom hem från BB får mig att småmysa. Tänk att han har varit så liten, ofattbart. 

                             

Imorgon blir det att fortsätta rensandet av Liams gamla kläder. Jag skall ge bort endel och sälja resten som jag inte behöver längre. Och som det känns nu är det här sista gången som jag är gravid, så kommer att sälja bort allt sen medan babyn växer ur sina kläder. 

Graviditeten hittills

Befinner mig för tillfället i vecka 27 (26+3) och som tidigare nämnt har det varit dagar och veckor då jag totalt glömt bort att jag är gravid. Konstigt på ett sätt och vis i och med att jag mått så illa, men tydligen kan man i chocktillstånd glömma bort sådant. Som de flesta vet började jag må illa och spy redan i vecka sju och har varit sjukledig sedan 7.12.2015. Så med andra ord snart ett halvt år. Tack vare min medicinering har jag sedan februari börjat gå upp i vikt. Så ungefär för en månad sedan i vecka 23 nådde jag min ursprungsvikt som jag hade före graviditeten. Spyr mera sällan, ungefär en gång per vecka (det är inget!) men mår illa varje dag. Jag har mina bättre stunder, och har nu sedan förra veckan kunnat börja äta vanlig mat igen. Maten smakar t.om gott, vilket känns skönt efter all äcklande över matlukter. 

Jag har nu under två veckors tid haft en del sjuka sammandragningar. Eller det tog en stund förrän jag förstod att det var sammandragningar jag hade, eftersom under Liams graviditet fick jag uppleva sammandragningar först när förlossningen var på gång. Orsaken till sammandragningarna har nog varit all stress och att jag har försökt vara mera aktiv nu när jag mår bättre. Jag har ju klart också måsta lyfta en del iom att Thomas varit i sämre skick. Sammandragningarna kommer när som helst, inte enbart av fysisk ansträngning men de är som tur inte regelbundna. Så på fredag hade jag läkarkontroll vid mödrapolin där det visade att allt är bra med babyn och han växer fint. Babyn ligger på mittenkurvan fastän jag inte alla månader klarat av att äta så bra. Läkaren påpekade dock att de sjuka sammandragningarna måste sluta för att undvika risken att babyn skulle födas för tidigt. Fick som order att vila ännu mera, vilket känns en aningen jobbigt nu när jag äntligen mår bättre och skulle kunna vara mera aktiv. Men det är inget att leka med, så försöker vila så gott det går. 

Ibland funderar jag nog över hur mycket vår baby har fått stå ut med under sitt lilla liv. Först en jobbig graviditet med oändliga uppkastningar och mediciner, svininfluensan som jag hade i februari, och så ännu den psykiska stressen och chocken efter Thomas arbetsolycka. Tur är babyn så bra skyddad där i min mage och så håller vi tummarna för att han skall stanna där så länge som möjligt. 

Det som hänt

Nu är det dags att återuppliva bloggen igen, efter två tunga månader.  Måndagen den 22.2.2016 kommer att vara ett datum vi kommer att minnas länge. Det var dagen då vardagen skulle igen börja rulla på efter all sjukande, men så blev inte fallet. Inte alls. Jag kommer ihåg att jag själv hade en sämre förmiddag och hade spytt endel pga. graviditeten. Liam var på dagis och Thomas var på brandmansjobb i grannstaden. Kl. 13 ringer min telefon och det var Thomas som ringde. Jag hörde direkt på hans röst att allting inte stod rätt till. Under det korta samtalet hann han berätta att allting var okej, men att han hade fått brännskador och var på sjukhus. Mellan mina snyftningar hann jag fråga ifall han kunde gå och ifall han hade fått brännskador i ansiktet - dessa två var tydligen viktiga för mig i min panik och chock. Han svarade snabbt att han kunde gå och hade brännskador på benen, halsen och ena örat. Sedan kunde han inte längre prata utan satt på.

Jag ringde genast till min mamma och bad henne föra mig till sjukhuset (vår bil var på Thomas jobb). Så länge jag väntade på skjuts hann den ansvarige brandmansförmannen och ambulanspersonalen ringa åt mig. Under samtalet med brandmannen grät jag bara och kommer inte alls ihåg vad han sade åt mig. Enda var att de inte riktigt visste vad som hade hänt. När ambulanskillen ringde kunde jag samla mig tack vare att han fick mig på något sätt mera lugn. Han berättade att Thomas hade varit en riktig kämpe under den 30 minuter långa ambulanstransporten. Ambulanskillen berättade också att han hade aldrig under sin 20-åriga arbetskarriär gett så mycket smärtlindring - och att Thomas kommer att ha en längre tid svåra smärtor. Till slut ville han påpeka att det kommer att bli bra, men det kommer att ta sin tid. 

Då och även efteråt har jag många gånger tänkt hur tacksam jag är över att Thomas hann ringa först. För jag fick ju då höra hans röst och veta att han var vid medvetande. Brandmännen som var på samma skift med Thomas berättade senare åt mig att efter arbetsolyckan var Thomas väldigt mån om få med sin telefon. Själv har Thomas sagt att han hade bara som tanke att han måste få ringa mig först. 

När jag kom till Kokkolas samjour satt jag i en fullsatt väntesal och väntade på att sjukskötaren skulle hämta mig till Thomas. Jag satt där gråtandes och kände mig som ensammaste i världen, fastän jag hade tiotals människor omkring mig. Minuterna kändes som timmar men tills sist fick jag följa med när de flyttade Thomas till intensiven. Jag träffade honom första gången i hissen och hans ögon var lika stora som tefat (nerdrogad av smärtlindring). Thomas förflyttades till ett isolerat rum på intensiven. Förrän jag fick träffa honom måste jag klä på mig skyddskläder, munskydd och hanskar. Det var så overkligt att se honom där bland alla sladdar och maskiner. Kommer bara ihåg hur tacksam jag var över att han levde (fastän jag inte då ännu visste hur allvarlig arbetsolyckan varit och hur nära det var att gå riktigt illa). Kirurgen berättade i något skede åt mig att Thomas hade fått andra gradens brännskador på båda benen. Från låren ner till vristen var det brännskador. Halsen och det högra örat var också brännskadade, och på armarna fanns mindre skador. 

Det blev tunga dagar på intensiven. Jag var varje eftermiddag hos honom fastän han sov största delen av tiden då jag var hos honom. Jag kommer ännu ihåg känslan av hjälplöshet, som om det vore igår. I början satt det hela tiden en sjukskötare i hans rum och kollade att allt var okej. Andra dagen efter olyckan hade Thomas otroliga smärtor och då kunde jag inte lägre hålla mig stark utan gick gråtandes bort från rummet. Läkarna försökte ge mig tröstande blickar, men det kändes så tungt att se sin trygga klippa (låter som en klyscha) lida av smärta. Tur började smärtlindringen så småningom hjälpa och smärtan blev mera uthärdlig. Ganska snabbt bestämde plastikkirurgen att det skulle göras hudtransplantation på båda benen. 

Första gången som Liam fick träffa Thomas. 

Thomas stannade 8 dagar på intensiven och förflyttades efter det till ett annat isolerat rum på kirurgiska avdelningen. Ungefär två veckor efter olyckan förflyttades Thomas till Oulu för hudtransplantation. Samtidigt for Liam iväg till Vasa med Thomas brorsfamilj för att fira sportlov. Jag var helt dödstrött och mådde jätte dåligt och spydde ganska mycket. Främst för att det var första gången på två veckor som jag kunde lite slappna av när jag varken inte kunde hälsa på Thomas eller sköta om Liam. Visst var det svårt att slappna av när vi inte visste hur länge Thomas skulle stanna i Oulu. Operationerna gjordes 4.3.2016 på Liams fyra års dag. Hud togs från hela ryggen och utsidan av båda låren, och sattes på de mest brännskadade områdena. Efter operationen måste Thomas ligga stilla i tre dygn för att den nya huden skulle fästa sig. Två dagar efter operationen tågade jag, Liam och mina föräldrar upp till Oulu för att var några timmar hos Thomas. 

Thomas i Oulu efter de första operationerna. 

Efter en veckas sjukhusvistelse i Oulu fick Thomas komma tillbaka "hem" till kirurgiska avdelningen i Kokkola. Jag var hos Thomas varje dag, och var där alltid i två omgångar per dag. Fastän jag mådde dåligt pga graviditeten var sjukhusbesöken rutin för mig och jag glömde bort att jag mådde illa. Kom nästan inte ens ihåg att jag var gravid. Liam var ungefär varannan dag och hälsade på, men tyckte främst att det var tråkigt när pappa var på sjukhus. 17.3.2016 var det dags för Thomas att komma hem, efter att vårdpersonalen fått hemsjukvård fixat. Thomas hade då varit sammanlagt 24 dagar på sjukhus och det var som julafton när han skulle få komma hem. I detta skede hade vi fått en mera klarare bild över vad som hade hänt under olyckan och vad som skulle ha kunnat hända. 

Dagen då Thomas skulle äntligen få komma hem.

Väl hemma blev det ändå tyngre än vad jag förväntat mig eftersom de nya såren på ryggen var otroligt smärtsamma för Thomas. På sjukhuset kunde vårdpersonalen med hjälp av medicin underlätta hans smärta, men väl hemma var det bara att bita ihop. Det var inte alls lätt att sitta bredvid utan att kunna underlätta den smärta han hade. Tur fick vi privat hemsjukvård som kom varannan dag hem till oss för att göra sårvård åt Thomas. Hemsjukvårdaren var erfaren och brännskador var något hon var van med. Liam fick ganska tidigt se de brännskadade och opererade benen eftersom sårvården tog upp till 2 timmar. Liam var inte då och är inte nu heller så brydd om dem, utan ville gärna vara med och hjälpa till att smörja benen och dylikt. Thomas fick vara hemma 1,5 vecka och sedan var det dags för följande hudtransplantation i Oulu. Båda benen skulle opereras på nytt eftersom det fanns en del områden med död hud. 

2.4.2016 fick vi fira vår 3-års förlovningsdag i Oulu.

Thomas stannade åtta dagar i Oulu och operationerna gick så där. Jag och min fina kompis Malena, som redan tidigare ställt upp som resesällskap, tågade till Oulu för att underhålla en uttråkad Thomas. Onsdagen 6.4.2016 var en dag värd att fira då Thomas fick äntligen komma hem för gott. Till en början var det svårt för Thomas att röra på sig och behövde mycket hjälp av mig. Jag försökte klart hjälpa honom så mycket jag kunde och orkade. Thomas hade kryckor som han använde sig av, men vissa mornar hade han nog svårigheter att komma upp från sängen. En kväll när jag hade bäddat ner Thomas fick jag springa på wc:n för att spy av lukten som kom från hans sår. Tragikomiskt med andra ord. Thomas hade en lång lista med medicinering, så jag hade ansvar över att fylla medicindosetten.

Nu har det alltså gått 2,5 vecka på hemmafronten och skillnaden är enorm. Thomas kan numera köra bil, gå kortare sträckor och orkar stå längre stunder. Såren på vaderna är fortfarande öppna, så hemsjukvården kommer varannan dag för att byta bandage och göra sårvård. Rehabiliteringen kommer att var lång, men Thomas är på god väg. Och med hans positiva kämparanda kommer han långt. 

Första bilresan till Vasa.

För de som orkat läsa det här till slut så måste jag ännu påpeka att det har varit en otroligt tung period i vårt liv, och jag visste inte alls att livet kunde vara så här skört. För visst har jag många gånger tänkt tanken om att jag kunde ha blivit ensam med Liam och med en baby i min mage. Det positiva i allt det tunga är att jag och Thomas har kommit varandra ännu närmare och prioriteringarna i livet har blivit mera självklara. Familjen är det vikigaste vi har, och kunde inte vara mer tacksam än just nu i denna stund. I ett senare inlägg skall jag tacka alla de som stöttat och hjälpt oss, för utan dem/er skulle vi(jag) inte fixat det här! <3