Dopförberedelser

Redan då vi kom hem från BB började jag på med att planera det kommande dopet. Dopet kommer att hållas lördagen 1.10.2016 hemma hos oss, och jag är nu redan så ivrig att börja ställa till fest. Gästlistan är klar, dopprästen är bokad, faddrarna är valda och tårtan är beställd. Det som är ännu fattas är klädsel för allas del och diverse "tillbehör" som behövs för själva dopet - med andra ord dopbord, dopfunt, ljus och ljusstake och en vit duk att torka Lukas huvud med. Liams dop höll vi hos svärmor och hennes man, och då var det faktiskt skönt att få ha dopet hos någon annan - men nu känns det riktigt rätt att få ha det hemma i vårt egna hem. 

Lukas faddrar kommer att vara min storasyster Lotta och hennes sambo Patrick samt Thomas bror Chrisu och hans fru Heidi. Det var inget oklart om att välja faddrar åt Luka. Och jag skulle aldrig ha kunnat bestämma mig ifall vi skulle ha valt nån av våra vänner. Luka skulle i det fallet ha haft  ungefär 10 faddrar. Om faddrarna var självklara val, så är menyn inte ännu på klart. Så kom gärna med tips på vad man skulle kunna bjuda på. Har nu preliminärt funderat på pastasallad, batong, smörgåstårta, frukter, prinsesstårta, macarons, muffins, men de lär ännu ändras på. Vi får ju inte heller glömma diverse prydnadsgrejer som jag vill ha, ni vet pompoms och sånt.

Och så lite minnen från Liams dop 29.4.2012. En kommentar: oj vad vi ser unga ut!

Huvudpersonen i fråga är inte så måttligt intresserad av att planera dop #booring

1 månad!

Idag blev den här lillbusaren en månad gammal. Han som är ganska allvarlig i sin min, men har några enstaka gånger bjudit på urgulliga leenden. Här en natt då han vakade (åt och sket) i två timmar och jag var ganska så trött och ville bara sova - så bjöd Luka på världens sötaste leenden, och så orkade jag igen kämpa emot tröttheten. Han tycker så om att följa med vad storebror Liam gör, och Liam sköter (hjälper till) gärna Luka. Underbart att få vara syskon.

HÄR kan ni läsa om då Liam var en månad gammal. Jag skulle ha kunnat skriva precis samma sak om Luka, så lika men ändå så olika. 

Parkhäng

Förmiddagen spenderades i parken med Liam och en sovande Luka i vagnen. Alltså vilket underbart höstväder de var, solen gassade på men ändå så frisk och fräsch luft. Jag skulle vara en riktig höstmänniska ifall vädret vore alltid så här fint. Vågade första gången ta Liam med på sin vanliga cykel, han lärde sig att cykla förra veckan - annars har jag alltid honom på sin Puky-sparkcykel. Konstigt nog cyklade han lugnt och stannade varje gång jag bad honom att göra det. Det gjorde han inte igårkväll då vi va på promenad hela familjen, utan då gasade han bara på och glömde stanna ibland. Efter parkhäng tog vi en cykeltur då Luka satsade på att sova. 

Väl hemma hann jag laga i all ro lunch medan Luka fortsatte sova. Liam däremot stannade ute och tittade länge på skördetröskan som var på åkern bredvid grannhuset. Han skulle ha säkert stått där halva dan om inte maten skulle ha varit klart. En skön förmiddag med andra ord. Det är helt klart bäst för mig och mitt sinne, att jag slipper ut redan på förmiddagen med Luka och Liam. Det blir en bra start på dagen med andra ord. 

Förlossningsberättelse

Hela sommaren trodde jag att babyn skulle komma före det beräknade datumet 29.7.2016. Liam föddes i vecka 39+4, så trodde ju att det skulle gå likadant. De flesta i min omgivning påpekade även att babyn nr. 2 kommer nog att födas tidigare. MEN så gick det ju inte och det beräknade datumet kom och inget hände. Lördagen 30.7.2016 hade jag så mycke energi så passade på att använda den på att städa hemmet i 4 timmar. Jag storstädade och kröp på golven och torkade alla golvlister. Vilken syn med andra ord. På kvällen hälsade vi både på min familj och min kusin med familj, så vi kom ganska sent hem den lördagskvällen. Efter att Liam gått och lagt sig började vi se på Netflix-serien Orange is The New Black och jag hade inga känningar alls. Jag kommer ihåg att jag sa åt Thomas att jag hoppas att jag skall inte föda inatt för kände mig så slut (inte så konstigt efter dagens städande). 

Kl. 23 började jag plötsligt få sammandragningar, och de blev genast regelbundna och kom tätt. I något skede gick slemproppen och sammandragningar kom väldigt tätt. Så jag ringde BB kl. 0 och frågade om jag kan redan komma in, men barnmorskan tyckte att jag kunde bra ännu stanna hemma en timme för att fortsätta klocka sammandragningarna. Visst tyckte hon att vi skulle komma in ifall sammandragningarna kändes för jobbiga. Efter att jag avslutade samtalet ringde jag ändå mamma som skulle komma för att stanna här natten med Liam. Och i det här skedet var sammandragningarna riktigt sjuka, men klarade av att på något sätt packa det sista jag skulle ha med mig. Den 5 km korta (som då kändes väääldigt lång) bilresan var PAIN - alltså det tog så sjukt speciellt när sammandragningarna var 1 minut långa och kom som värst varannan minut. Kl. 0.30 var vi vid sjukhuset och det tog sin tid före vår barnmorska kom, så jag var ganska otålig i undersökningsrummet då jag hade så ont. När väl barnmorskan kom kunde jag inte ens svara på hennes alla frågor då sammandragningarna var så sjuka. Det visade sig att jag var bara 3 cm upp, och då kändes det nog lite hopplöst - trodde i detta skede att jag skulle dö av smärta. Att det kunde ta så ont. 

Kl. 1.30 förflyttades vi till förlossningssalen och då var jag plötsligt upp 7 cm - så med andra ord hade jag gått upp 4 cm på en halv timme, inte konstigt att det tog så sjukt. Jag försökte med lustgas genast i förlossningssalen, men det hjälpte inte alls. Barnmorskan frågade om jag ville ha spinal, och jag ville då i det skede ha all bedövningsmedel som fanns i hela världen. Jag bara grät hysteriskt av smärta, och kände mig inte alls närvarande - utan svävade nånstans i nån mörk smärtmoln. Men att sen få höra att anestesiläkaren var fast i en halvtimme var inte något jag ville höra. Tur fanns det en gynekolog som var ledig och kom då kl. 2.15 och gav livmoderhalsbedövning (PCP). Det tog sin tid att ge den pga. de sjuka och väldigt täta sammandragningarna, men det hjälpte för stunden. Kl. 2.25 var jag öppen 8 cm så barnmorskan tyckte att vi skulle ännu köra på med spinal - och allt passade mig. Kl. 2.35 kom anestesiläkaren och gav spinal, vilket tog även sin tid då jag kunde inte hållas stilla. Först på fjärde försöket fick han satt det, och jag drog mig inte undan då han stack nålet i ryggen. Själva spinalbedövningen tog inte alls ont, och efter det var allt himmelriket. Så här i efterhand ångrar jag lite att jag inte kunde få den tidigare, men är hur som helst glad över att jag fick den.

Kl. 3.20 var jag upp 9 cm och kl. 3.25 spräckte barnmorskan hinnorna och då märkte hon att fostervattnet var grönt (med andra ord hade babyn bajsat i vattnet och risken fanns att han hade svalt det). Så hon plockade fram för säkerhetsskull syremask och annat tillbehör för babyn. Här hann jag bli lite orolig men glömde snabbt bort de. Efter en stund kände jag bara svagt att jag ville börja krysta och väl kl. 3.50 körde jag på och redan kl. 4.02 föddes vår baby. Så hela 12 minuter hann jag krysta och under bara två krystningar tog det jätte ont annars gick de "smidigt". Väl när babyn kom ut grät han inte genast och jag frågade av Thomas att är allt bra med honom. Tack och lov började han gråta och jag fick honom i min famn. Den andra barnmorskan som assisterade under krystningsskedet sade att babyn kändes slapp och var ganska blek - och det visade sig att han andades lite dåligt. Babyn fick vara nån kort minut i min famn.

Barnmorskan for iväg med babyn och Thomas fick följa med. I det här skedet var jag så otroligt ledsen och orolig, och blev ännu mera sorgsen när väl barnmorskan berättade att de måste fara till intensiven med babyn. Jag visste att Thomas var där, och själv mådde jag så fruktansvärt dåligt och var svag - men kunde inte alls vara lugn. Jag kände bara hela tiden att jag borde vara där bredvid mitt barn och inte ligga i förlossningssalen. Thomas kom tillbaka till förlossningssalen och vi fick då äta det omtalade morgonmålet, vilket jag kunde inte alls njuta av och klarade inte av att ta en endaste tugga. Mådde så fruktansvärt illa. Thomas försökte lugna ner mig, men jag hade svårt att tro att allt var bra med vår baby. För om allt var bra borde han ju inte hamna på intensiven.

Först efter en timme klarade jag av att fara till intensiven och det var inte alls roligt att se sin baby där bland alla slangar och sladdar. Men jag var ändå glad och lycklig över att få se honom och att han andades, jaa levde helt enkelt. Det visade sig att han hade en infektion och skulle därför behöva intensivvård i några dagars tid. Efter en stund for jag iväg till BB, för att sova ett par timmar sålänge som Thomas var med babyn. Jag förstår inte nu i efterhand hur jag klarade av att gå till avdelningen och sova, men jag var väl trött efter nattens "jobb". Jag var sist och slutligen bara ett dygn på BB och fick då förflytta till barnavdelningens familjerum där vi stannade i fyra dagar. Luka repade sig väldigt snabbt och fick redan då följande dag förflytta med mig i familjerummet. Vi var sammanlagt 4 dagar på sjukhuset och vården på intensiven var otroligt bra och professionellt. Jag skriver i ett senare inlägg om tiden där på barnintensiven.

Så här fyra veckor efter förlossningen har jag nästan redan glömt bort den otroliga smärtan, för jag fick min belöning (babyn alltså) och min 8 månaders långa illamående var som bortblåst. Jag kan bara konstatera att vi kvinnor som föder barn med eller utan smärtlindring är nog otroliga superkvinnor. Och att man kan älska någon så fastän man aldrig ens träffats tidigare - det var igen kärlek vid första ögonkastet <3

En fyra veckors Luka

Idag blev vårt lilltroll fyra veckor gammal, redan på något konstigt sätt. Eller det känns ändå att det är redan länge sedan han föddes, men ändå inte. Man brukar väl säga att tiden går snabbt när man har barn, och det håller jag nog med om. De minsta babykläderna (bl.a H&M's strl 50, som är så småa) städade jag undan och blev nästan lite ledsen över att Luka växer så snabbt. Ettans blöjor är också bortplockade och han är inte helt mini längre. Jag börjar ju nästan gråta av tanken om det här var sista gången som jag har en baby (jag lovade under graviditeten och förlossningen att jag skall aldrig mera göra det här, nå mera om det en annan gång..). Jag tar med andra ord vara på varenda stund med Luka. Han har klart förändrats här på dessa fyra veckor och är mera med och följer noga med blicken väl när han är vaken. Inatt firade han stort och sov hela 5 timmar i sträck och åt alltså bara en gång. Lyx med andra ord. Gråta kan han minsann och är en riktigt mysig famnbebis som skulle gärna alltid somna i famnen. Att ligga i barnvagnen har hittills varit succé, och är t.om nöjd i vagnen fastän han är vaken. Magknip eller nått oroar honom och har ofta svårt att få tag på sömnen. Tutten/nappen är i flitig användning och på tal om det. HUR i all världen har ni fixat det ifall barnet vägrar tutt? 

En annorlunda villa-avslutning

Nästan varje år sedan jag och Thomas började sällskapa år 2008, så har vi tillbringat villa-avslutningen hos svärfars villa ute i Panike (Korsholm). En fem minuters båtväg och så är man framme vid villan som är både utan el och rinnande vatten - precis som de ska vara med andra ord. Men om man har en 4 veckors baby är det kanske inte så smidigt utan rinnande vatten, så detta år valde vi att stanna hemma istället. 

Det blev en väldigt lugn och slapp helg, men skönt så. Nästan hela gårdagen spenderades hemma i soffan när regnet öste ner där ute. Efter kvällsysslorna packade vi barnen i pyjamas i bilen och körde iväg för att se de fina ljusen vid villorna i Öja. Några raketer såg vi också, Liam likaså fastän han somna efter 10 minuter i bilen. Idag har han däremot pratat halva dagen om att när han blir stor skall han ha mycke pengar så att han kan köpa stora och många raketer. Jag har alltså pratat om att det är onödigt att sätta pengar på raketer, så nu tror han då att de är så dyra så därför köpte vi inga. Sanningen är ju att jag inte alls tycker om raketer, och tycker att det är en av de onödigaste som finns. Jag är också alltid rädd att det skall hända nån olycka när raketer är med i bilden. Jaa, där var dagens klagan.

Idag har vi hängt hela dagen hos mina föräldrar och fått äta mammas goda mat och våfflor. Två promenader har vi också hunnit med, vilket känns helt skönt efter gårdagens slappande. Nu känns det i alla fall att jag har hur mycket energi som helst efter en avkopplande helg. Nästa vecka innehåller bl.a kompiskalas, frissabesök för Liam och besök av mina arbetskompisar

#Bäst i test

Idag fyller en av mina bästisar 31 år. Lotta, om någon, är värd ett helt blogginlägg. Henne har jag känt sedan jag började gå i högstadiet, eller visst hade jag sett henne tidigare men först på åttan började vi hänga så där på riktigt. Och sedan dess har vi hållit ihop. Vi började i gymnasiet tillsammans och hade typ samma läseordning, för att kunna ha alla håltimmar tillsammans. Så studenten firade vi och flyttade hösten 2004 till Vasa. Då blev vi för första gången samboende och ett par år hann vi bo tillsammans. Alltså hur roligt hade vi inte de? Vi tränade, spelade volley, festade och åt glass framför tv:n - levde livet helt enkelt. Vasa-livet kronades av att vi stack till Australien för 7 veckor och levde loppan. Lotta flyttade senare tillbaka till Kokkola och jag stannade i Vasa - men det förändrade inte vårt vänskap. 

Lotta är den starkaste kvinnan jag känner, och hon är en riktig superwoman som klarar de mesta.  En tvåbarnsmamma som sällan klagar utan ser de positiva i det mesta. Lite jobbigt bra på allt och suveräna skills på typ alla sportgrenar. Lika bra humor som jag och likadant sött skratt som Martin Timell. Vacker både på utsidan och insidan. Henne man kan lätt berätta hemlisar åt, för man vet att det stannar hos henne. Hon som har alltid funnits där för mig, både i sorg och glädjestunder. Jag kommer att vara evigt tacksam för alla de gånger hon ställt upp för mig, speciellt då livet visat sin hårdaste sida. Hon dömer inte och är alltid lika förstående fastän jag inte alltid är den lättaste personen att förstå. Lotta, du är bäst i test och mig kär <3

Grattis på födelsedagen och hoppas att vi kommer att ha ännu många fina stunder tillsammans (höhö)! 

Sköna fredag

Vi började dagen med en sovmorgon för min och Lukas del, så vi steg upp först kl. 9. Liam fick titta i all ro på barnkanalen (och nej, jag har inte dåligt samvete för det). Efter alla morgonsysslor och lite städande så hoppade Liam på sin sparkcykel, Luka i vagnen och jag i mina springskor och styrde kosan mot lekparken 20 minuter hemifrån. Där träffade vi på vår vakiosällskap Malena och Thilde. Efter en timme i parken for vi på hemvägen via butiken och handla, men Luka vaknade vid kassan och gallskrek. Tur hade jag Liam med mig som skuffade vagnen och försökte trösta Luka med tutten, så jag fick betalt och packat all mat. Den 10 minuters långa hemvägen från butiken hade vi som sällskap en ganska missnöjd lillebror, så jag blir fortfarande svettig av bara tanken. Hem kom vi i alla fall och genast då vi svängde på vår gata var det plötsligt en nöjd en som låg och tittade i vagnen. Tacka vet jag att Luka tar tuten, annars skulle de har blivit en ännu svettigare promenad, haha. 

Eftermiddagen slappade vi största delen och jag hann sitta ute en stund och njuta av sommarens sista solstrålar. Liam gjorde mig klart sällskap och han är som jag och tycker om att sitta i solen. Fredagsmyset började med den alltid lika goda nachogratäng och fortsatte med bastu och lösgodis. Nu sover alla barn i huset och vi skall väl försöka passa på att börja se på nån ny Netflix-serie. Och fortsätta äta godis - hej sockerberoende och hej helg!

Första rådgivningsbesöket

Förra veckas fredag hade vi första besöket vid barnrådgvningen, eller visst har vi tillsammans med Luka redan två gånger varit hos min barnmorska vid mödrarådgivningen. Allt visade sig vara okej med vår beibuli. Lukas strategiska mått vid födseln var 3790 g tung och 52,5 cm lång - och nästan som tre veckor gammal hade han växt till sig rejält. Längden var nu 55 cm och vikten hela 4255 g. Haha, jag som var så orolig i början att får han tillräckligt med mat - orsaken var ju att det tog en vecka förrän jag fick ammandet att fungera. Men att vara orolig över det är nog något jag får glömma. En väldigt spänstig krabat har vi, och det var ju Liam likadant som baby.

Hälsovårdaren frågade mig hur jag orkar och hur det står till med hormonerna. Jag kunde inte annat än att säga att jag känner mig välmående och är glad att få må så bra både psykiskt och fysiskt fastän det är bara tre veckor sedan förlossningen. Visst är jag trött på morgnarna efter en dålig natt, men jag kan ju alltid vila på dagen tillsammans med Luka. Liam är ju så pass stor att han bara njuter att få se på tv i lugn och ro eller att leka på sitt rum medan vi vilar. Inga tecken på babyblues för min del, men jag tror största orsaken till det är att jag har mått så dåligt under graviditeten. Så nu när jag äntligen får må bra, så finns det tydligen inte utrymme för att vara nere eller att hormonerna är upp och ner. Skönt så, speciellt efter den tunga graviditeten. MEN tänk att jag får må bra nu, och har äntligen fått min belöning!

Förresten så håller jag på att skriva förlossningsberättelsen, så den lär dyka upp på bloggen här inom några dagar. Stay tuned för de som är intresserade!

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Idag är det torsdag, så med andra ord städdag. Jag brukar gärna påbörja städandet på förmiddagen, men idag tyckte Luka att vi skulle skita blankt i det. Sedan Luka vaknade kl. 9 imorse så har vi bytt x antal blöjor och x antal kläder, och där emellan har han klart velat ha mat. Nå för en halv timme sedan så sover han sitt första pass, men man vet aldrig hur länge han sover så måste passa på att laga mat. Man blir ganska duktig på att prioritera saker och ting som mamma, och speciellt mamma till en spädis. 

Och prova gissa vem som vaknade nu redan, "jobbet" kallar.. 

Vasa-helg

                                  

I fredags stack vi till Vasa för att stanna två nätter hos Thomas brorsfamilj. Vår favoritfamilj som alltid välkomnar oss med öppna armar. Hos dem får man känna sig som hemma och det är alltid lika avkopplande. Speciellt när Thomas brorsfru Heidi passar upp oss med en massa god mat. Drömmer ännu om hennes nudelwok, alltså den är bara för god. Det var alltså första längre bilresan för Luka, och det gick riktigt bra. Eller jag satt först i framsätet, men efter 5 minuter kom vi på att kanske det var lite lättare om jag satt i baksätet mellan Liam och Luka. För Luka kan verkligen visa att han är missnöjd, om tuten (nappen) faller eller mössan faller på ögonen. Hemresan gick ännu bättre då vi alla tre på baksätet sov hela vägen hem i 1,5 timme. 

I Vasa fick vi alltså njuta av fint sällskap, god mat och frisk luft. Jag passade på att vara på vagnpromenad, och gamla goda minnen dök upp från tiden då vi bodde i Vasa. Liam var ju baby när vi bodde där, så en viss Vasa-längtan fick jag nog. Ibland drömmer jag om att flytta tillbaka, och att Thomas brorsfamilj bor där är faktiskt en stor orsak varför jag skulle vilja bo där. Tur ligger inte Vasa långt borta, och vi får passa på att oftare hälsa på så inte Vasa-längtan blir för stor. Och så bra som Luka sov natten där, så får vi nog snart åka tillbaka. Hela 4 timmar i sträck, vilket är rekord för honom. 

Låt mig presentera

                           

                                           Luka Elliot  31.7.2016

Nu tycker jag att det var dags att "komma ut" med vår babys namn, speciellt när vi själv hela tiden kallar honom för Luka. Under graviditeten hittade Thomas namnet Luka/Luca, men vi var ju inte alls säkra på att det skulle kännas rätt. Ganska snabbt blev det ändå en Luka av vår lillebror. Jag skulle själv ha velat ha Luca med C, men Thomas fick bestämma den här gången. Och kanske Luka med K passar bättre med vårt finska efternamn. Tack till min kompis Pia, som delade med sig av namnförslaget Elliot. Passar perfekt med Luka, så vi slapp lätt undan denna gång. För att bestämma Liams namn tog länge, och några dagar före dopet funderade vi ännu på hans namn. Liam Eliel och Luka Elliot, vilket radarpar!

Han på bilden kommer att vara den nya huvudpersonen i min blogg, och kommer att synas en del i mina inlägg. Vilket är kanske inte så konstigt i och med att jag är mammaledig med honom. Så jag hoppas ni orkar följa med, för nu tror jag det är dags att återuppta bloggandet sådär på riktigt! Lovar inget, men jag skall försöka mitt bästa. 

Välkommen med på vår resa med en ny familjemedlem!

Gravidlistan vecka 40

Jag har tydligen glömt att publicera gravidlistan från vecka 40, så kanske jag börjar bloggandet med det. Känns lite konstigt att läsa igenom alla dessa krämpor, speciellt då de är alla som bortblåsta. Illamåendet, spyandet och den jobbiga halsbrännan lämnade på BB, skönt så och alltid lika ofattbart. 

Halsbränna: Varje kväll kommer den på besök, och förvärrar illamåendet. Tar varje dag medicin för halsbränna - och det lättar lite i alla fall. 

Ryggbesvär: Inte så farligt..

Bäckenbesvär: Nope, foglossningen försvann lika snabbt som den kom.  

Muskel och vadkramp: Varje natt och jag vet aldrig hur jag skall sträcka på mitt ben för att få den att försvinna, alltså aj!

Åderbrock: Nej och nej tack. 

Nästäppa: Nej

Urinvägsinfektion: Inte på en tid.

Känsligt tandkött: Nej, inte alls.

Bättre hy och hår: Helt okej faktiskt, så inget att klaga på. Och det är ju helt okej att vara gravid på sommaren, då man blir så snabbt brun.

Illamående: Fortfarande dagligen, ibland mera och ibland mindre. MEN har inte spytt på fem veckor, så mycket bättre än då jag väntade med Liam. Då spydde jag ännu en gång i vecka 37. 

Viktökning: +11 kg och lite svullnad på de här i sommarhettan. 

Trötthet: Nej utan är piggare än tidigare. Sover inte ens dagsvila längre, de e nått de. Och känner mig faktiskt energisk och orkar bättre med program.          

Upp och ner i humöret: Lika cool som tidigare - kan inte förstå att jag är så lugn och sansad när jag e gravid. 

Strimmor på magen: Lite grann, men det kan jag leva med. 

Putande navel: Jajja. 

Svullnader: Vem skulle inte ha de i den här sommarhettan?!

Yrsel: Nej, inte längre. 

Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Nej.

Blodbrist/ järnbrist: Storätare av järntabletter här hej!

Sammandragningar: Varje dag, men inga sjuka som jag skulle gärna tacka och ta emot! 

Sömnproblem: Sover väldigt dåligt under nätterna, men jag är ju sen van att vaka när babyn anlänt. Springer på wc åtminstone 3 ggr per natt.. 

Nytt konstigt matbehov: IS!!! Kan inte få nog av is - synd bara att mannen i huset hatar när jag tuggar på is, så försöker hålla mitt isberoende under kontroll. Men att is kan vara så gott?!

Vardagen med en två veckors baby

Nu har vardagen kickat igång för vår del, eller nästan i alla fall. Thomas har idag efter ett halv års sjukledighet börjat jobba som speciallärare här i nejden. Bakom oss har vi en skön sommar med hela familjen hemma, jag som sjukledig/mammaledig, mannen som sjukledig och Liam på sommarlov. Sommarlovet kronades av att vår efterlängtade lillebror föddes 31.7.2016, och efter det försvann sommarhettan som om de aldrig ens varit sommar. Men jag klagar inte, för måste nog erkänna att det är ganska skönt med +16 och halvmulet med en spädis. 

Vi har alltså nu en två veckors spädis hemma hos oss, och hittills har det gått riktigt bra. Jag hade glömt att det är faktiskt så mysigt att ha en nyfödd, speciellt en som äter och sover bra. När Liam var baby tyckte jag också om babytiden, men visst kan det också ha att göra med att han också var en nöjd liten en. Vi har några gånger funderat att skall en baby sova så här mycket, men det är ju nog helt normalt. För när baby L är vaken orkar han lätt vara vaken en timme och titta fundersamt på omgivningen. Första veckan hemma sov han främst på dagarna 2-3 h i sträck och på natten ville han främst tanka och sov då en timme i sträck. Nu har det vänt och han sover mellan 2-3 h i sträck även på natten och äter bara där emellan för att somna igen på nytt. Visst finns det stunder när han är orolig och missnöjd, men i allmänhet har vi en nöjd baby. 

Första vagnpromenaden tog vi i lördags, och det verkar som om han trivs att vara i vagnen. Så idag på förmiddagen tog vi en vagnpromenad med Liam på sin sparkcykel. Liam är alltid med på promenad då han vet att vi tar alltid en tur till en lekpark. Så idag hann vi promenera en timme och vara i lekparken i en halv timme - och baby L sov största delen av tiden. Vagnpromenaderna är något som jag verkligen saknat från tiden då jag var hemma med Liam. Så nu skall jag ta igen allt vad jag missat under graviditeten. 

Liam kommer ännu att ha sommarlov i två veckor och sedan blir det dagis för hans del. Han kommer alltså att vara 20 h i veckan i dagis, så två fulla dagar och en halv dag. Vi märker redan nu att det var ett bra beslut att behålla dagisplatsen åt honom, för en fyraåring som han behöver få ha sina egna kompisar några dagar i veckan. Visst kommer det att kännas konstigt att "bara" vara hemma med baby L, men vi lär nog få tiden att gå.. 

Han är här!!!

Söndagen den 31.7.2016 kl. 4.02 föddes vår efterlängtade lillebror. Orsaken också till att det varit tyst här på bloggen. Men en ganska giltig orsak med andra ord. Återkommer om vardagen med en spädis och kanske jag bjuder en förlossningsberättelse.