Det som hänt

Nu är det dags att återuppliva bloggen igen, efter två tunga månader.  Måndagen den 22.2.2016 kommer att vara ett datum vi kommer att minnas länge. Det var dagen då vardagen skulle igen börja rulla på efter all sjukande, men så blev inte fallet. Inte alls. Jag kommer ihåg att jag själv hade en sämre förmiddag och hade spytt endel pga. graviditeten. Liam var på dagis och Thomas var på brandmansjobb i grannstaden. Kl. 13 ringer min telefon och det var Thomas som ringde. Jag hörde direkt på hans röst att allting inte stod rätt till. Under det korta samtalet hann han berätta att allting var okej, men att han hade fått brännskador och var på sjukhus. Mellan mina snyftningar hann jag fråga ifall han kunde gå och ifall han hade fått brännskador i ansiktet - dessa två var tydligen viktiga för mig i min panik och chock. Han svarade snabbt att han kunde gå och hade brännskador på benen, halsen och ena örat. Sedan kunde han inte längre prata utan satt på.

Jag ringde genast till min mamma och bad henne föra mig till sjukhuset (vår bil var på Thomas jobb). Så länge jag väntade på skjuts hann den ansvarige brandmansförmannen och ambulanspersonalen ringa åt mig. Under samtalet med brandmannen grät jag bara och kommer inte alls ihåg vad han sade åt mig. Enda var att de inte riktigt visste vad som hade hänt. När ambulanskillen ringde kunde jag samla mig tack vare att han fick mig på något sätt mera lugn. Han berättade att Thomas hade varit en riktig kämpe under den 30 minuter långa ambulanstransporten. Ambulanskillen berättade också att han hade aldrig under sin 20-åriga arbetskarriär gett så mycket smärtlindring - och att Thomas kommer att ha en längre tid svåra smärtor. Till slut ville han påpeka att det kommer att bli bra, men det kommer att ta sin tid. 

Då och även efteråt har jag många gånger tänkt hur tacksam jag är över att Thomas hann ringa först. För jag fick ju då höra hans röst och veta att han var vid medvetande. Brandmännen som var på samma skift med Thomas berättade senare åt mig att efter arbetsolyckan var Thomas väldigt mån om få med sin telefon. Själv har Thomas sagt att han hade bara som tanke att han måste få ringa mig först. 

När jag kom till Kokkolas samjour satt jag i en fullsatt väntesal och väntade på att sjukskötaren skulle hämta mig till Thomas. Jag satt där gråtandes och kände mig som ensammaste i världen, fastän jag hade tiotals människor omkring mig. Minuterna kändes som timmar men tills sist fick jag följa med när de flyttade Thomas till intensiven. Jag träffade honom första gången i hissen och hans ögon var lika stora som tefat (nerdrogad av smärtlindring). Thomas förflyttades till ett isolerat rum på intensiven. Förrän jag fick träffa honom måste jag klä på mig skyddskläder, munskydd och hanskar. Det var så overkligt att se honom där bland alla sladdar och maskiner. Kommer bara ihåg hur tacksam jag var över att han levde (fastän jag inte då ännu visste hur allvarlig arbetsolyckan varit och hur nära det var att gå riktigt illa). Kirurgen berättade i något skede åt mig att Thomas hade fått andra gradens brännskador på båda benen. Från låren ner till vristen var det brännskador. Halsen och det högra örat var också brännskadade, och på armarna fanns mindre skador. 

Det blev tunga dagar på intensiven. Jag var varje eftermiddag hos honom fastän han sov största delen av tiden då jag var hos honom. Jag kommer ännu ihåg känslan av hjälplöshet, som om det vore igår. I början satt det hela tiden en sjukskötare i hans rum och kollade att allt var okej. Andra dagen efter olyckan hade Thomas otroliga smärtor och då kunde jag inte lägre hålla mig stark utan gick gråtandes bort från rummet. Läkarna försökte ge mig tröstande blickar, men det kändes så tungt att se sin trygga klippa (låter som en klyscha) lida av smärta. Tur började smärtlindringen så småningom hjälpa och smärtan blev mera uthärdlig. Ganska snabbt bestämde plastikkirurgen att det skulle göras hudtransplantation på båda benen. 

Första gången som Liam fick träffa Thomas. 

Thomas stannade 8 dagar på intensiven och förflyttades efter det till ett annat isolerat rum på kirurgiska avdelningen. Ungefär två veckor efter olyckan förflyttades Thomas till Oulu för hudtransplantation. Samtidigt for Liam iväg till Vasa med Thomas brorsfamilj för att fira sportlov. Jag var helt dödstrött och mådde jätte dåligt och spydde ganska mycket. Främst för att det var första gången på två veckor som jag kunde lite slappna av när jag varken inte kunde hälsa på Thomas eller sköta om Liam. Visst var det svårt att slappna av när vi inte visste hur länge Thomas skulle stanna i Oulu. Operationerna gjordes 4.3.2016 på Liams fyra års dag. Hud togs från hela ryggen och utsidan av båda låren, och sattes på de mest brännskadade områdena. Efter operationen måste Thomas ligga stilla i tre dygn för att den nya huden skulle fästa sig. Två dagar efter operationen tågade jag, Liam och mina föräldrar upp till Oulu för att var några timmar hos Thomas. 

Thomas i Oulu efter de första operationerna. 

Efter en veckas sjukhusvistelse i Oulu fick Thomas komma tillbaka "hem" till kirurgiska avdelningen i Kokkola. Jag var hos Thomas varje dag, och var där alltid i två omgångar per dag. Fastän jag mådde dåligt pga graviditeten var sjukhusbesöken rutin för mig och jag glömde bort att jag mådde illa. Kom nästan inte ens ihåg att jag var gravid. Liam var ungefär varannan dag och hälsade på, men tyckte främst att det var tråkigt när pappa var på sjukhus. 17.3.2016 var det dags för Thomas att komma hem, efter att vårdpersonalen fått hemsjukvård fixat. Thomas hade då varit sammanlagt 24 dagar på sjukhus och det var som julafton när han skulle få komma hem. I detta skede hade vi fått en mera klarare bild över vad som hade hänt under olyckan och vad som skulle ha kunnat hända. 

Dagen då Thomas skulle äntligen få komma hem.

Väl hemma blev det ändå tyngre än vad jag förväntat mig eftersom de nya såren på ryggen var otroligt smärtsamma för Thomas. På sjukhuset kunde vårdpersonalen med hjälp av medicin underlätta hans smärta, men väl hemma var det bara att bita ihop. Det var inte alls lätt att sitta bredvid utan att kunna underlätta den smärta han hade. Tur fick vi privat hemsjukvård som kom varannan dag hem till oss för att göra sårvård åt Thomas. Hemsjukvårdaren var erfaren och brännskador var något hon var van med. Liam fick ganska tidigt se de brännskadade och opererade benen eftersom sårvården tog upp till 2 timmar. Liam var inte då och är inte nu heller så brydd om dem, utan ville gärna vara med och hjälpa till att smörja benen och dylikt. Thomas fick vara hemma 1,5 vecka och sedan var det dags för följande hudtransplantation i Oulu. Båda benen skulle opereras på nytt eftersom det fanns en del områden med död hud. 

2.4.2016 fick vi fira vår 3-års förlovningsdag i Oulu.

Thomas stannade åtta dagar i Oulu och operationerna gick så där. Jag och min fina kompis Malena, som redan tidigare ställt upp som resesällskap, tågade till Oulu för att underhålla en uttråkad Thomas. Onsdagen 6.4.2016 var en dag värd att fira då Thomas fick äntligen komma hem för gott. Till en början var det svårt för Thomas att röra på sig och behövde mycket hjälp av mig. Jag försökte klart hjälpa honom så mycket jag kunde och orkade. Thomas hade kryckor som han använde sig av, men vissa mornar hade han nog svårigheter att komma upp från sängen. En kväll när jag hade bäddat ner Thomas fick jag springa på wc:n för att spy av lukten som kom från hans sår. Tragikomiskt med andra ord. Thomas hade en lång lista med medicinering, så jag hade ansvar över att fylla medicindosetten.

Nu har det alltså gått 2,5 vecka på hemmafronten och skillnaden är enorm. Thomas kan numera köra bil, gå kortare sträckor och orkar stå längre stunder. Såren på vaderna är fortfarande öppna, så hemsjukvården kommer varannan dag för att byta bandage och göra sårvård. Rehabiliteringen kommer att var lång, men Thomas är på god väg. Och med hans positiva kämparanda kommer han långt. 

Första bilresan till Vasa.

För de som orkat läsa det här till slut så måste jag ännu påpeka att det har varit en otroligt tung period i vårt liv, och jag visste inte alls att livet kunde vara så här skört. För visst har jag många gånger tänkt tanken om att jag kunde ha blivit ensam med Liam och med en baby i min mage. Det positiva i allt det tunga är att jag och Thomas har kommit varandra ännu närmare och prioriteringarna i livet har blivit mera självklara. Familjen är det vikigaste vi har, och kunde inte vara mer tacksam än just nu i denna stund. I ett senare inlägg skall jag tacka alla de som stöttat och hjälpt oss, för utan dem/er skulle vi(jag) inte fixat det här! <3