Ifall någon missat så har vi ju en hund, Alba (den svarta på bilden) som blir 2 år i slutet av augusti. Och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom, för han är en familjemedlem och vi är väldigt fästa vid honom. Nu på sommaren har han varit några gånger hos en villagranne och skötas - eller villagrannen ville ha sällskap så Alba fick följa med. Och då var vi hemma utan hunden i ett par dagar, och det kändes riktigt konstigt och tomt - så som något fattades.
Visst har Alba sina stunder, både jobbiga och goda. Han kan ibland vara riktigt busig och han är väldigt lekfull, och går ibland på övervarv. Och att sova kan han minsann, det och att leka är väl hans favoritsysselsättningar. Och en riktigt sällskapshund är han nog. Och våra nära och kära tycker att han är bra lärd och uppfostrad (det får man tacka min sambo, jag saknar tålamod) - men visst kunde Alba vara lite lydigare. En snäll hund som tar ingen skit av andra hundar, haha. Han kan nog visa vad han går för. Och supersnäll är han med Liam, men visst måste man alltid komma ihåg att Alba är bara en hund och att man måste vara försiktig.
Men jag brukar alltid säga att Alba ger mera än vad han tar. Vår "lilla" Allu.
