Förlossningsberättelse

Hela sommaren trodde jag att babyn skulle komma före det beräknade datumet 29.7.2016. Liam föddes i vecka 39+4, så trodde ju att det skulle gå likadant. De flesta i min omgivning påpekade även att babyn nr. 2 kommer nog att födas tidigare. MEN så gick det ju inte och det beräknade datumet kom och inget hände. Lördagen 30.7.2016 hade jag så mycke energi så passade på att använda den på att städa hemmet i 4 timmar. Jag storstädade och kröp på golven och torkade alla golvlister. Vilken syn med andra ord. På kvällen hälsade vi både på min familj och min kusin med familj, så vi kom ganska sent hem den lördagskvällen. Efter att Liam gått och lagt sig började vi se på Netflix-serien Orange is The New Black och jag hade inga känningar alls. Jag kommer ihåg att jag sa åt Thomas att jag hoppas att jag skall inte föda inatt för kände mig så slut (inte så konstigt efter dagens städande). 

Kl. 23 började jag plötsligt få sammandragningar, och de blev genast regelbundna och kom tätt. I något skede gick slemproppen och sammandragningar kom väldigt tätt. Så jag ringde BB kl. 0 och frågade om jag kan redan komma in, men barnmorskan tyckte att jag kunde bra ännu stanna hemma en timme för att fortsätta klocka sammandragningarna. Visst tyckte hon att vi skulle komma in ifall sammandragningarna kändes för jobbiga. Efter att jag avslutade samtalet ringde jag ändå mamma som skulle komma för att stanna här natten med Liam. Och i det här skedet var sammandragningarna riktigt sjuka, men klarade av att på något sätt packa det sista jag skulle ha med mig. Den 5 km korta (som då kändes väääldigt lång) bilresan var PAIN - alltså det tog så sjukt speciellt när sammandragningarna var 1 minut långa och kom som värst varannan minut. Kl. 0.30 var vi vid sjukhuset och det tog sin tid före vår barnmorska kom, så jag var ganska otålig i undersökningsrummet då jag hade så ont. När väl barnmorskan kom kunde jag inte ens svara på hennes alla frågor då sammandragningarna var så sjuka. Det visade sig att jag var bara 3 cm upp, och då kändes det nog lite hopplöst - trodde i detta skede att jag skulle dö av smärta. Att det kunde ta så ont. 

Kl. 1.30 förflyttades vi till förlossningssalen och då var jag plötsligt upp 7 cm - så med andra ord hade jag gått upp 4 cm på en halv timme, inte konstigt att det tog så sjukt. Jag försökte med lustgas genast i förlossningssalen, men det hjälpte inte alls. Barnmorskan frågade om jag ville ha spinal, och jag ville då i det skede ha all bedövningsmedel som fanns i hela världen. Jag bara grät hysteriskt av smärta, och kände mig inte alls närvarande - utan svävade nånstans i nån mörk smärtmoln. Men att sen få höra att anestesiläkaren var fast i en halvtimme var inte något jag ville höra. Tur fanns det en gynekolog som var ledig och kom då kl. 2.15 och gav livmoderhalsbedövning (PCP). Det tog sin tid att ge den pga. de sjuka och väldigt täta sammandragningarna, men det hjälpte för stunden. Kl. 2.25 var jag öppen 8 cm så barnmorskan tyckte att vi skulle ännu köra på med spinal - och allt passade mig. Kl. 2.35 kom anestesiläkaren och gav spinal, vilket tog även sin tid då jag kunde inte hållas stilla. Först på fjärde försöket fick han satt det, och jag drog mig inte undan då han stack nålet i ryggen. Själva spinalbedövningen tog inte alls ont, och efter det var allt himmelriket. Så här i efterhand ångrar jag lite att jag inte kunde få den tidigare, men är hur som helst glad över att jag fick den.

Kl. 3.20 var jag upp 9 cm och kl. 3.25 spräckte barnmorskan hinnorna och då märkte hon att fostervattnet var grönt (med andra ord hade babyn bajsat i vattnet och risken fanns att han hade svalt det). Så hon plockade fram för säkerhetsskull syremask och annat tillbehör för babyn. Här hann jag bli lite orolig men glömde snabbt bort de. Efter en stund kände jag bara svagt att jag ville börja krysta och väl kl. 3.50 körde jag på och redan kl. 4.02 föddes vår baby. Så hela 12 minuter hann jag krysta och under bara två krystningar tog det jätte ont annars gick de "smidigt". Väl när babyn kom ut grät han inte genast och jag frågade av Thomas att är allt bra med honom. Tack och lov började han gråta och jag fick honom i min famn. Den andra barnmorskan som assisterade under krystningsskedet sade att babyn kändes slapp och var ganska blek - och det visade sig att han andades lite dåligt. Babyn fick vara nån kort minut i min famn.

Barnmorskan for iväg med babyn och Thomas fick följa med. I det här skedet var jag så otroligt ledsen och orolig, och blev ännu mera sorgsen när väl barnmorskan berättade att de måste fara till intensiven med babyn. Jag visste att Thomas var där, och själv mådde jag så fruktansvärt dåligt och var svag - men kunde inte alls vara lugn. Jag kände bara hela tiden att jag borde vara där bredvid mitt barn och inte ligga i förlossningssalen. Thomas kom tillbaka till förlossningssalen och vi fick då äta det omtalade morgonmålet, vilket jag kunde inte alls njuta av och klarade inte av att ta en endaste tugga. Mådde så fruktansvärt illa. Thomas försökte lugna ner mig, men jag hade svårt att tro att allt var bra med vår baby. För om allt var bra borde han ju inte hamna på intensiven.

Först efter en timme klarade jag av att fara till intensiven och det var inte alls roligt att se sin baby där bland alla slangar och sladdar. Men jag var ändå glad och lycklig över att få se honom och att han andades, jaa levde helt enkelt. Det visade sig att han hade en infektion och skulle därför behöva intensivvård i några dagars tid. Efter en stund for jag iväg till BB, för att sova ett par timmar sålänge som Thomas var med babyn. Jag förstår inte nu i efterhand hur jag klarade av att gå till avdelningen och sova, men jag var väl trött efter nattens "jobb". Jag var sist och slutligen bara ett dygn på BB och fick då förflytta till barnavdelningens familjerum där vi stannade i fyra dagar. Luka repade sig väldigt snabbt och fick redan då följande dag förflytta med mig i familjerummet. Vi var sammanlagt 4 dagar på sjukhuset och vården på intensiven var otroligt bra och professionellt. Jag skriver i ett senare inlägg om tiden där på barnintensiven.

Så här fyra veckor efter förlossningen har jag nästan redan glömt bort den otroliga smärtan, för jag fick min belöning (babyn alltså) och min 8 månaders långa illamående var som bortblåst. Jag kan bara konstatera att vi kvinnor som föder barn med eller utan smärtlindring är nog otroliga superkvinnor. Och att man kan älska någon så fastän man aldrig ens träffats tidigare - det var igen kärlek vid första ögonkastet <3